fredag 26 oktober 2012

Målande, färgade och små ljuva stilleben.

Jag är en ytterst dålig bloggerska. Men jag tänker att jag ska bli bättre. Nu ska jag iallafall göra en kvalitativ uppdatering av vad för saker som tar upp min tid just nu. Har icke tid att gå ut, icke tid att äventyra i alltför hög grad och har tydligen glömt att adressändra också. Men nästa vecka ska jag bli människa igen. Det ska bli spännande. Då ska jag t ex gå ut på en vardag och dricka öl.

Såhär såg min ventil ut innan jag tog tag i den. Har säkerligen inte rensats sedan huset byggdes. 

Såhär såg den ut efter att jag pillat och det var ruskigt roligt. Med plasthandskar och svinto är jag odödlig. 

Icke haft tid att ta itu med möblering. Såhär kan det också se ut i ett hem innan man lyft ned flyttkartonger. 

Jag har gjort små stilleben i mitt skåp.  Mycket innördad på 50-talsporslin och 70-talsplast. Samt kvinnor med bara bröst.  

Druckit julmust med Ida i mitt färdiga kök, samt hittat på en ny dressing. 

Försökt bli bästis med granntanten i Nalle Puh-nattlinne. 

Tagit ett glas rött med Anna som är på besök i kaoset!

Varit brutalt trött. Ej ledsen. Såhär ser jag ut när jag är helt helt helt slut.

Jobbat på mitt jobb med vacker utsikt. 

Målat hallen neongul. Återstår fortfarande en målning. 

Shoppat lite lampa och lite piedestal. 

Pillat i köksfönstret. 

Samt färgat håret fyra ggr på en vecka. 

Dygnets alla timmar.

Tant: Vadå?
Kollega: Jo jag sa att jag har jobbat jättemycket den här månaden.
Tant: Jahaaa. Hur mycket har du jobbat då?
Kollega: Jag har jobbat 160 timmar.
Tant: Ojdå. Har du jobbat så länge bara idag?




måndag 22 oktober 2012

Ne te retourne pas.

I helgen har jag haft besök av regissören/producenten/manusförfattaren till den filmen jag ska göra soundtracket till. Från soliga och varma Paris kom Sophia, till regniga och kalla Göteborg. För min musik. Det är stort. Och filmen är fantastisk. Bölade i kärleksscenen, den är så mäktig att man nästan vill värja sig.

 Det har varit en intensiv och rolig helg och de flesta låtarna på filmen är ganska nya och hittills halvfärdiga, som ni ännu inte hört. Och några låtar blir direktskrivna för filmen. Det har jag börjat på idag.


Sophia i mitt färdiga kök.

Visade henne Röda sten och allt därkring.

Och vi hittade en gammal anteckningsbok som var 102 år gammal. 

Och här är en snapshot från filmen. 
 

tisdag 16 oktober 2012

Det hårda livet med förstahandskontrakt

Att få ett förstahandskontrakt är inte lätt. Alla gånger jag bott i andrahand har det varit kliniskt rent då jag flyttat in, och självfallet kliniskt rent då jag flyttat ut. Men i Göteborg verkar man tänka såhär: "De får väl vara glada att de får någon lägenhet alls". Detta innebär att jag har två lägenheter att flyttstäda; den jag flyttar ut från, samt den jag flyttar in i. Den jag flyttar in i har inte flyttstädats sedan huset byggdes, skulle jag tippa. Det är så ÄCKLIGT. Mumifierade spindlar, spindelnät, ingrodd skit, hår, och jag vill fan inte ens tänka på rören som förmodligen aldrig rensats.
Exempel:
Gått åt ett helt paket svinto för att få detta någorlunda rent. 

Sjukt mycket vidrigare än vad det ser ut på denna bild.

Ej min lök. 

Ingrodd fett och damm

ingrodd fett och damm

Ingrodd fett och damm


Och detta är ruskigt mycket vidrigare än vad det ser ut på denna bild. Bakom spisen. 
Men sedan finns det trevliga delar med detta också, förstås. Som när jag svalt mina kväljningar och tjusat till det själv: 
Min Morris-tapet jag ska ha i köket. 

Nya stolar och bord

Vardagsrummet klart!

Börja ställa in saker i skåpet

Sovrummet klart! Min provisoriska säng och ickeprovisoriska nattduksbord av gammal  sockerlåda.

Världens bästa låt. (ar)


Florence + the machine är ett märkligt band. Melodierna är ganska genomgående extremt bra, men soundet växlar mellan arena, pop, 70talsfunk och någon form av... schlager. Florence har en av de bästa rösterna som existerar, så utgångsläget är jävligt jävligt bra men hon kan även lägga den trista sidan till och låta kommersiell. Sedan tycker jag sällan om basgångarna i deras låtar.
Så upptäckte jag What the water gave me, som för övrigt tydligen handlar om Virginia Woolfs självmord - fantastisk text.


Would you have it any other way?
You couldn’t have it any other way
Cause she’s a crueler mistress
And her temper cannot be tamed.
But oh, my love, don’t forget me
When I let the water take me

Lay me down
Let the only sound
Be the over flow
Pockets full of stones



Jag var hemma hos Elin och Sandra och hörde denna på låg volym och hajade till. Då jag dagen efter lyssnade på den för andra gången sa jag att det var den bästa låten jag hört i hela mitt liv. Och det ÄR den bästa låten jag har hört i hela mitt liv. (Yeah yeah yeahs - Miles away är härmed brädad... Kan förvisso också vara för att jag lyssnat på den konstant i tio år) Det finns inget dåligt med den; extremt bra arrangerad, likadant med produktion, melodierna, livekänslan, dynamiken, körerna, uppbyggnaden, att den är så oerhört oförutsägbar och så Florences oerhörda röst.


LYSSNA HÄR. 


Men denna bör ej glömmas:

lördag 6 oktober 2012

Två sidor av mig.





1. Foto: Sannah Kvist
2. Foto: Anna Classon

Mina vänner är roliga.

Agnes idag, helt seriös, i mitt nya kök: Niki, dina skåpluckor är lika blå som den vackraste färgen på himlen...

(Försökte få henne att översätta det till mina ögon istället, men då de är grönbruna blev det hela smått makabert)
----


Alice då vi talade om vänner som inte har tid att ses: Men som du; du har ett hektiskt ångestliv men du kan ändå alltid ses.

---
Sannah och jag ser början av den franska filmen jag ska göra musik till.
Sannah, 4 min in i dialogen: Jag fattar ingenting. Fattar du?
Jag: Nej, ingenting. Eller de sa vad de hette. Och något om något slut... Final.. tror jag. Och något om "ikväll".
Sannah: Men ååh då fattar du ju visst!

---
I replokalen under pausen. (Obs, ett par v sedan)
Jag till alla: Hallå, iphone 5 kommer snart!
De andra: Ja!
Alice (ler och tittar sig lite förvirrat omkring): Vadå? Vem är iphone 5?

---
Och icke att förglömma tanterna:
100-årig tant: Aajajajaj jag har så jäääävla ont i ryggen!
Jag: Jo... men det kanske inte är så konstigt.
Tant: Nej, jag vet, jag har ju precis genomgått en oerhört svår förlossning. Födde ut en jävla jätte dessutom.

torsdag 4 oktober 2012

Lägenhetsbilder!

Mötte de två tråkiga vännerna på gymmets omklädningsrum igen. Tänkte tjuvlyssna men då konversationen inleddes med:
"Kvinna 1: Sitter du här och vräker i dig en banan!
Kvinna 2: (skäms lite, men sträcker fort på sig) Ja, det kan vara gott efter att man tagit ut sig lite."
kände jag att det inte fanns mycket mer att tömma ur dessa Ordets furstinnor och traskade iväg till min egen träning.

Det händer hur mycket som helst i livet. Flytt, jobb, mastring, filmmusik... Det senare berättar jag om när jag känner för det. Men det kan bli stort.

Tills vidare ger jag lite ljuvlig och intressant lägenhetsinformation i form av förstaklassigt fotografi:

Här är i gamla läggan, där jag sover än så länge. Min nya underbara soffgrupp. 

Riva strukturtapeter i nya lägenheten. Bland det mest tillfredställande jag varit med om. 

En livsnödvändig shopping

Att köpa hushållsnära tjänster av tjusig kvinna för världens godaste pizza. 

Samt unna sig en fanta. 

Ida testar min romantiserade bild av mitt djupa fönster. Fungerar mycket bra. Observera min balkong. 


Sedan kom vänner på besök och vi hade fruktstund. 

Fantastisk inflyttningspresent från Mia. 

Frukost på provisoriska soffan (en filt) i köket. Samt hallfärgen!!!

Agnes matchar allt. 


Och såhär långt hår har jag nu. 


tisdag 25 september 2012

Den svala trevlighetens samtal.

Igår på Friskis&Svettis pågick det ett oerhört drivande och innehållsrikt samtal mellan två kvinnor i övre medelåldern.

Kvinna 1: Jaså, du äter en banan du.
Kvinna 2: Jo, det smakar ganska gott faktiskt, såhär efter träningen
1: Jo, så kan det vara. Tänkte du komma på torsdag förresten?
2: Ja, det hade jag tänkt.
1: Jag hade tänkt att vi kunde gå ut och äta då.
2: Det låter ju trevligt.
1: Ingemar är inte hemma den kvällen heller.
2: Men då passar det ju bra. Så slipper han sitta och vänta.
1: Ja, så därför tänkte jag att om du vill så kunde det vara trevligt att gå ut och äta en bit då.
2: Det låter trevligt.
1: Den här BHn är förresten ny. (medioker och beige) Det är den de gör reklam för på tv, den är jättebra.
2: Jaha.
1: Riktigt bra är den faktiskt.
2: Ja, det kan jag tänka mig.
1: För det är ju den du vet, som är på reklam. Du vet den! På tv.
2: Jo, det vet jag nog.
1: Mm. Den är riktigt bra.
2: Vad kul.
(tystnad)
2: Har du också en banan.
1: (lite uppspelt) Jajamän.
2: Det blir väl gott för dig.
1: Ja, det är gott när man är lite småsugen.

Kära gode Gud, låt mig aldrig vara en så tråkig vän. Eller ha så tråkiga vänner.

fredag 14 september 2012

Paris och sexismen.

Paris var ljuvligheten självt och jag ville stanna där för evigt.
Men tänkte berätta en icke-solskenshistoria om vår fredag för att få inskränkta människor att fatta hur världen för kvinnor och flator kan se ut. Och för er blinda människor som påstår att feminismen inte skulle behövas.

På fredagen skulle jag och Anna gå på en klubb som, översatt till svenska, hette "Jag är en snygg kvinna som ligger med andra kvinnor." En flatklubb, som tydligen brukar vara fantastisk.
Vi kom dit runt 01 och ställde oss i en lång kö som till 90 % bestod av män. Heteromän. (Senare fick jag reda på att Mr Oizo skulle dja, vilket förklarade saken.) Anna föreslog att vi skulle gå någon annanstans, men eftersom att hennes flirt betalat 18 euro för att komma in och festa med oss och redan var där inne så bestämde vi oss för att gå in ändå; det kanske såg bättre ut därinne.
Vi kom in rätt fort och gick ned i källarlokalen. Det var bra musik och skitmycket folk, men minst 80 % män. Anna och Typhaine hittade varandra och kysstes och på en gång kom det fram en stor blond snubbe och började ta på dem. Jag såg rött och gick fram till honom och skällde på honom. Då vände han sig mot mig, fick något galet i blicken och kom emot mig med öppen mun och utsträckt tunga och började försöka röra mig. Jag sa att om han inte gick så skulle jag slå honom i ansiktet, och då grabbade han tag i min arm och vred om, hårt, hånleendes. Jag var full av adrenalin så jag lyckades bryta mig ur hans stenhårda grepp, men det gjorde jävligt ont. Tillslut gick han in i vimlet av folk.
Jag ställde mig mot en vägg med värkande arm och försökte lugna ned mig. Ville ha en öl, men efter det svindyra inträdet hade jag inga kontanter. Några killar kom fram till mig där jag stod och tillslut gick jag upp på övervåningen och satte mig på en träbänk i andra rummet, där det inte var lika mycket folk, och bara försökte släppa all negativ energi.
  Efter bara några minuter kom en snubbe och satte sig bredvid mig och frågade varför jag såg upprörd ut. Jag sa att jag hade förväntat mig en flatklubb. Han frågade om jag var lesbisk, varför jag gillade kvinnor och så tog han plötsligt tag i mitt huvud och försökte kyssa mig. Jag puttade honom ifrån mig och sa åt honom att låta mig vara, och han sa att vi bara skulle kyssas i en minut så skulle jag få se. Jag flyttade mig en meter ifrån, och sa att det där definitivt inte funkar på mig. "Det är precis det det gör" sa han, berättade att hans ex hade varit lesbisk tills hon träffade honom och att hon sagt att han var den enda man som kunnat ge honom det bara kvinnor dittills kunnat. Sedan sa han att han respekterar mig, böjde sig mot mig och pussade mig på axeln och smekte mitt ben. Jag skrek åt honom och försökte gå, men då blockerade han vägen framför mig och sa att jag bara måste lugna ned mig och slappna av, men då slog jag bort honom och trängde mig förbi och sprang mot källaren. Han sprang efter, men jag lyckades komma undan.
Väl nere i källaren letade jag efter Anna och Typhaine men hittade dem ingenstans. Trängde mig genom alla människor, en snubbe kommenterade min kropp, jag sprang in i den första blonda killen igen som hånlog galet då han fick syn på mig och kom emot mig och försökte slicka mig i ansiktet, jag lyckades springa ifrån honom, fick ytterligare kommentarer av några snubbar och en kille vrålade "fucking lesbian" efter mig. Min väska var i garderoben tillsammans med min telefon och Anna hade min bricka så jag kunde inte dra. Sprang ändå uppför trappan mot utgången och där sprang jag äntligen in i Anna som var chockad och rädd över att inte ha lyckats hitta mig, och så fort jag såg henne bröt jag ihop och började störtgråta, Typhaine gick och löste ut min väska och vi drog direkt därifrån.
När vi kommit en bit satte vi oss på en stentrappa och jag berättade vad som hänt, och medan jag berättade kom en kille och frågade om eld och vi skakade på huvudet, han envisades med att stanna kvar och när vi sa att vi hade ett seriöst samtal och ville vara ifred blev han förolämpad och provocerad och vägrade gå. Sedan kom ett till gäng killar och sa att vi var fucking lesbian pussycats.
  Anna och Typhaine berättade att minst fem män kommit fram till dem och försökt "vara med".

Vi bestämde oss för att dra till vår stammis-flatbar Le Troisemme Lieu, där det iallafall nästan uteslutande vistas kvinnor. Vi åkte dit med taxi men allt jobbigt från kvällen satt kvar i mig så jag flippade och fixade inte att vara kvar. Känslan och obehaget satt kvar i över ett dygn, och mitt obehag mot de franska männen höll i sig. Jag kan inte ens räkna på tio händer hur många kommentarer vi fick på stan under dagarna, av män förstås, främst sexistiska men även homofoba.

Att man ska behöva känna sig så orespekterad, integritetskränkt, utnyttjad och objektifierad på en och samma gång är helt fruktansvärt. Förstår nu hur Anna hade det i Kassel, med alla sexistiska konstsvin med fru och barn som förväntade sig att få knulla allt som rörde sig. Har dock aldrig varit med om något liknande i Paris innan, som under den kvällen. Vidrigt.