Jag har ett mycket speciellt namn.

Gubbe på jobbet: Vad heter du nu igen?
Jag: Niki.
Han: ...Micki?
Jag: Ja, fast med N.Niki.
Han: Jaha... Micki!
Efter en stund:
Han: Mitt minne är så dåligt.. Var det Violet [Vajjlet] du hette?
Jag: Haha, nä det var det inte. Men det är ingen fara. Niki heter jag.
Han: Jaaa Micki.
(hans bordsdam kommer efter en liten stund)
Han till henne: Hon den trevliga med uppsatt hår har varit här och presenterat sig nu! Hon heter Sjötoffel.

Unga mammor och odlat skägg.

Tant 101: Får min mamma mat också?
Jag: Hur gammal är din mamma?
Tant: 103.
Jag: Så hon var alltså två år när hon födde dig..?
Tant: Nej, tre år.
Jag: Okej. Isåfall är hon den yngsta som någonsin fött barn?
Tant: (överraskad och glad) Jaså på så vis?
Jag: För när man är så liten har man inte fått sin mens än, och då kan man inte föda barn.
Tant: Okej men FÅR hon någon mat eller?
Jag: ...Jo självklart får hon det.


Samma tant, senare på kvällen: (böjer sig fram och tittar på mitt ansikte): Du vet om att du har skägg va?
Jag: (skrattar så jag får ont i magen) Är det något jag INTE har så är det väl ändå skägg.
Tant: Jo du har skägg. Titta dig i spegeln så får du se.
Jag: Jag har tittat mig i spegeln. Känn på mitt ansikte, det är helt slätt.
Tant: (känner) Men kära barn, du har fullt av skägg. Mörkt skägg. Du måste sluta förneka det för dig själv. Om du inte accepterar det kommer du aldrig att bli lycklig.

Tillslut vet man varken upp eller ned ibland.
...Har jag skägg?

Baksidan med jobbet och världens finaste gubbe.

Min favoritgubbe all times har gått bort. Han är den finaste farbror som någonsin struttat runt med ett par stavar. Tror jag friade till honom tre gånger och han tyckte absolut att vi skulle gifta oss på golvet i en köttaffär.

När jag jobbade kväll brukade vi dansa på toaletten och vissla "Visa från Utanmyra". Och alltid skulle vi på möten eller åka skidor. Allt var ett äventyr.

En enda gång var han irriterad på mig. Jag frågade ifall jag fick hjälpa honom på med kläderna. Han sa ja, och därefter spände han skeptiskt ögonen i mig och sa: "om. du. inte. sliter. SÖNDER. dem." vilket jag försäkrade att jag aldrig skulle göra. Då var allt bra igen.

Älskade farbror.

Varje gång jag är i Stockholm tänker jag att jag borde hälsa på mitt gamla, underbara jobb. Men det är faktiskt inte det lättaste för psyket när man jobbar med dementa. Bara på ett par månader har de boende ofta försämrats oerhört mycket, det blir inte lika påtagligt när man jobbar med dem varje dag men när man inte sett dem på två månader och världens gulligaste tant gått från att skratta med en till att ha en dimma framför ögonen när man pratar med henne så gör det faktiskt ont i en. Jobbar man med somatiska kan det gå både upp och ned i hälsan, men demens är en vidrig sjukdom som bara går utför; det kan gå långsamt eller fort, men värre blir det.

Jag hälsade på en gång, tror det var tre månader efter att jag slutat. Vissa var likadana och lika fantastiska, men vissa hade försämrats så oerhört att jag bara blev ledsen.

Så det är därför.

Tanter, barn och hippies.

Hälsade på mina tanter idag för första gången sedan jag slutade. Det var fint, och lite jobbigt. Många på senaste avdelningen jag jobbade på har blivit mycket sämre i sin demens. 

  Min tant kände igen mig, men hade blivit väldigt skör. Hon som senast vi sågs tyckte att jag skulle sätta på mig en blöja och kissa i den för att det blir så varmt och gött, alternativt bajsa i snön. Nu var hon inte riktigt med och inte alls rapp och rolig som förut, hade lite svårt att prata och jag tror att hon trodde att hon drömde när jag kom dit. Efter ett tag då hon tittat på mig sa hon "Jag har längtat väldigt mycket efter dig." Det gjorde lite ont i hjärtat. Och då jag kom till hennes rum igen efter en stund så lyste hon upp och sa "Du kom tillbaks till mig." och då skulle jag ju gå.. 

  Hon har blivit så försämrad så jag misstänker att det kan vara sista gången jag ser henne, iallafall sista gången jag ser henne som hon känner igen mig. Jävligt sorgligt med demens. Vidrig sjukdom.

Gick till min andra gamla avdelning och träffade min underbara favoritgubbe. Han frågade mig ifall jag skött mina arbetsuppgifter väl och så log han och klappade på mitt huvud. Jag sa att jag saknat honom och han blev generad såsom bara han kan bli. (Ack, den dagen då vi ska gifta oss i köttaffären blir en fin dag.) Jag sa att vi har samma hårfärg, och han svarade eftertänksamt - och efter lite pill i mitt hår "Ja... Men det tycks vara lite ojämnt..."

(Brukar vara dags att färga håret då tillochmed halvblinda dementa börjar kommentera det.)

--

Vidare promenerade jag med min syster och bedårande gudson, åt strömming med mos vid vattnet och somnade nästan bredvid lilla bebisen då vi kom hem. Men då vaknade han, och ville sprattla och sannerligen inte sova. 

  Det är så spännande att ha ett barn i mitt liv som jag har en känslomässig relation till. Det har jag aldrig haft förut. 

Dagens fråga: Är jag och min syster lite lika på denna bild, eller har vi bara samma min? Vi har nämligen kämpat med att finna en likhet i våra utseenden i alla år vi känt varandra, med total avsaknad av framgång. 

  Har berättat på mitt jobb att jag har en hippiesyster som tovar filtar till sitt barn, har harmoni som främsta sinnesstämning, hänger hos ekofrisörer och vars karl tvättar håret med lera. De har då frågat ifall hon använder tygblöjor till sitt barn också, men där har jag bestämt nekat. Fel hade jag, tygblöjor har han. (= renodlad hippiesyster.) (det är fint.)

--

Imorgon har jag min första plåtning på sju liv ungefär, av ingen mindre än fantastiska Alexander Bergström vars blogg jag spanat på i ett halvår. Det ska bli skitkul. Måste duscha. 

HBT-avdelning på Sabbatsberg?

Idag läste jag i Kom Ut om planerade HBT-äldreboenden och det stod att stället de planerade en "regnbågsavdelning" på redan år 2010 var Sabbatsberg, där jag jobbar! Jag har inte hört någonting om det, men isåfall vill jag verkligen jobba där. Det vore helt fantastiskt! Visst, jag kan känna att det vore bättre som första satsning att utbilda all vårdpersonal, fast anställda som timanställda, i HBT-kompetens. Men samtidigt tycker jag att det är bra ifall det finns en HBT-avdelning som alternativt boende. Jag har inte märkt av så mycket diskriminering mot homosexuella inom äldrevården men jag vet ju att det finns, och vår lilla fina flattant vi hade på mitt förra ställe fick flera gånger höra att "sådant gör man bara med sin man" när hon försökte pussa på vårdbiträdena och tindrade kärleksfullt med ögonen. Det suger, men tyder på okunskap mer än något annat. 

Ska kolla upp det och hoppas på mer information.

Verkar som att jag kanske äntligen får spela skivor på Heroine snart! Återkommer...