Tanter, barn och hippies.

Hälsade på mina tanter idag för första gången sedan jag slutade. Det var fint, och lite jobbigt. Många på senaste avdelningen jag jobbade på har blivit mycket sämre i sin demens. 

  Min tant kände igen mig, men hade blivit väldigt skör. Hon som senast vi sågs tyckte att jag skulle sätta på mig en blöja och kissa i den för att det blir så varmt och gött, alternativt bajsa i snön. Nu var hon inte riktigt med och inte alls rapp och rolig som förut, hade lite svårt att prata och jag tror att hon trodde att hon drömde när jag kom dit. Efter ett tag då hon tittat på mig sa hon "Jag har längtat väldigt mycket efter dig." Det gjorde lite ont i hjärtat. Och då jag kom till hennes rum igen efter en stund så lyste hon upp och sa "Du kom tillbaks till mig." och då skulle jag ju gå.. 

  Hon har blivit så försämrad så jag misstänker att det kan vara sista gången jag ser henne, iallafall sista gången jag ser henne som hon känner igen mig. Jävligt sorgligt med demens. Vidrig sjukdom.

Gick till min andra gamla avdelning och träffade min underbara favoritgubbe. Han frågade mig ifall jag skött mina arbetsuppgifter väl och så log han och klappade på mitt huvud. Jag sa att jag saknat honom och han blev generad såsom bara han kan bli. (Ack, den dagen då vi ska gifta oss i köttaffären blir en fin dag.) Jag sa att vi har samma hårfärg, och han svarade eftertänksamt - och efter lite pill i mitt hår "Ja... Men det tycks vara lite ojämnt..."

(Brukar vara dags att färga håret då tillochmed halvblinda dementa börjar kommentera det.)

--

Vidare promenerade jag med min syster och bedårande gudson, åt strömming med mos vid vattnet och somnade nästan bredvid lilla bebisen då vi kom hem. Men då vaknade han, och ville sprattla och sannerligen inte sova. 

  Det är så spännande att ha ett barn i mitt liv som jag har en känslomässig relation till. Det har jag aldrig haft förut. 

Dagens fråga: Är jag och min syster lite lika på denna bild, eller har vi bara samma min? Vi har nämligen kämpat med att finna en likhet i våra utseenden i alla år vi känt varandra, med total avsaknad av framgång. 

  Har berättat på mitt jobb att jag har en hippiesyster som tovar filtar till sitt barn, har harmoni som främsta sinnesstämning, hänger hos ekofrisörer och vars karl tvättar håret med lera. De har då frågat ifall hon använder tygblöjor till sitt barn också, men där har jag bestämt nekat. Fel hade jag, tygblöjor har han. (= renodlad hippiesyster.) (det är fint.)

--

Imorgon har jag min första plåtning på sju liv ungefär, av ingen mindre än fantastiska Alexander Bergström vars blogg jag spanat på i ett halvår. Det ska bli skitkul. Måste duscha.