När jag jobbade kväll brukade vi dansa på toaletten och vissla "Visa från Utanmyra". Och alltid skulle vi på möten eller åka skidor. Allt var ett äventyr.
En enda gång var han irriterad på mig. Jag frågade ifall jag fick hjälpa honom på med kläderna. Han sa ja, och därefter spände han skeptiskt ögonen i mig och sa: "om. du. inte. sliter. SÖNDER. dem." vilket jag försäkrade att jag aldrig skulle göra. Då var allt bra igen.
Älskade farbror.
Varje gång jag är i Stockholm tänker jag att jag borde hälsa på mitt gamla, underbara jobb. Men det är faktiskt inte det lättaste för psyket när man jobbar med dementa. Bara på ett par månader har de boende ofta försämrats oerhört mycket, det blir inte lika påtagligt när man jobbar med dem varje dag men när man inte sett dem på två månader och världens gulligaste tant gått från att skratta med en till att ha en dimma framför ögonen när man pratar med henne så gör det faktiskt ont i en. Jobbar man med somatiska kan det gå både upp och ned i hälsan, men demens är en vidrig sjukdom som bara går utför; det kan gå långsamt eller fort, men värre blir det.
Jag hälsade på en gång, tror det var tre månader efter att jag slutat. Vissa var likadana och lika fantastiska, men vissa hade försämrats så oerhört att jag bara blev ledsen.
Så det är därför.
