Nirvana-cover till utdelning.

När jag var mycket ung, tror kanske att jag var tolv eller tretton, så fick jag en Nirvana-skiva i julklapp. Jag minns mycket tydligt hur jag satt på min säng och satte på min bärbara cd-spelare och lyssnade på hela Smells like teen spirit för första gången. Om och om igen lyssnade jag och grät som fan. Alla som känner mig vet att jag gråter läskigt sällan och jag var själv förvånad över min reaktion, och kanske ännu mer förvånad över hur skönt det var att gråta bara för att något var så jävla bra och hur alla dessa toner och harmonier tryckte på helt rätt punkter i min lilla späda kropp.

Därefter upptäckte jag Heart shaped box som kom att bli en av mina absoluta favoritlåtar, som jag alltid hittar tillbaka till. Fantastisk låt, fantastiskt förtvivlad text. (Det finns inte så många låtar med förtvivlade texter, ytterst underskattad genre)

Och sedan för ett par veckor sedan var jag på jobbet och råkade gå förbi tvn då den där raspiga idolsnubben bajsade ut denna låt genom munnen och jag ropade upprört till en kollega att hur hur hur kan man förstöra en sådan här underbar låt i direktsändning!

Lyssnade vidare och det var inte så oerhört illa som jag först tänkt, och mitt aggressionsanfall började lätta, men ÄNDÅ.

Provocerad och matt tänkte jag att det enda rätta är att jag också försöker mig på att göra denna låt på min eget vis.

Den blev definitivt inte bättre än originalet, förstås, utan den blev något helt annat; den blev min. Därför tycker jag att det känns både bra och okej.

Ladda ned den här, jag lägger den gratis för att ni är så gulliga.