Jag: Vill du ha kaffe?
Han: (fnyser) Vill och vill. Jag SKA ha kaffe nu.
Han gillar att förstärka allvaret i sin situation genom att dubbla det mesta. T ex, så har han två kraftiga förkylningar, och två ändtarmar. Om han inte får sin gröt ur precis rätt tallrik, precis rätt styrka på juicen eller pappersservetterna i exakt rätt ordning så är det en "katastrof" och hela dagen förstörd.
Imorse skulle jag röra till hans honungsvatten. Han frågade om jag "kunde receptet" och jo, det vill jag säga att jag kan. Koka upp vattnet (och vänta tillräckligt länge innan det serveras) och två teskedar är det sagt att det ska vara, men då jag aldrig lyckats få det tillräckligt sött så har jag börjat med att ge två dryga matskedar eftersom att det borde vara svårt att misslyckas med sötman då. Allt hade gått perfekt på morgonen, så det var väl förvisso givet att något skulle till att klagas på.
Han: Teet var inte tillräckligt sött.
Jag: Jag hade i två stora matskedar...
Han: Det är omöjligt. Det är inte alls tillräckligt sött.
(Jag ger honom skeden att röra med)
Jag: Blev det bättre?
Han: Inte mycket. Inte mycket alls... Nej, det var illa. Det här var inte alls bra.
Jag: Vill du att jag ska ha i lite mer honung?
Han: Nej. Nej, det är inte så det ska gå till.
Jag: Okej..
Han: Det var rätt temperatur, men inte rätt sötma.
Jag: Men jag kan hämta mer honung?
Han: Nej.
(Paus..)
Han: Ja, det här var ju väldigt olyckligt.
Sammanfattningsvis var han dock på ganska gott humör idag. Minsann.
3 kommentarer:
Haha. Underbart. Känns onekligen igen då jag jobbar som hemtjänstpersonal.
Läste i något tidigare inlägg hur du funderade kring att outa dig själv som lesbisk på ditt jobb.
Det kan ju vara lite svårt när man får en fråga som utgår ifrån att man är heterosexuell. Har diskuterat det där många gånger med olika vänner eftersom det hänt otaliga gånger på mitt jobb. Har dock ingen bra lösning. Men när det gäller pensionärerna brukar jag bara låta det bero liksom. Hur gör du?
Jag har varit relativt duktig på att outa mig för mina kolleger nu, och i bara farten kom en annan kollega ut för mig som inte vågat berätta för någon annan, vad jag vet. och alla tog det bra. gällande de gamla så har jag aldrig kommit ut för någon. men tror att en av de jag är kontaktperson åt har förstått ändå. hon brukar peka på min kvinnostjärna jag har på handleden, le och säga "sån är du" och sedan fråga ifall jag blir förälskad ofta.. fint.
mm. väldigt fint. kan många gånger känna att jag reducerar pensionärerna till personer utan någon som helst förståelse för att något annat än heterosexualitet skulle existera, eller om de mot förmodan skulle veta om det, ha ett fördömande synsätt. kanske tror jag att det är en generationsfråga. och kanske är det så. en gång svarade jag när en tant frågade om jag hade någon pojkvän att jag inte gillade pojkar på det sättet. att jag ville vara med en flicka istället. då fnös hon bara o sa att "ja, men då blir du ju aldrig gift. hur ska du då klara dig"
sedan dess har jag inte försökt nåt mer.
Skicka en kommentar