En norrländsk saga, och Jesus Boys.

Nu ger jag upp. Kastar in handduken. Steker sista fläsket. Hamrar igen dörren. 

Jag vill fan gå i ide. Detta är för KALLT för mig. Jag överlever inte. Jag är varken thailändare eller norrlänning i själen, jag vill bara ha lite mindre tortyr när jag går utanför dörren, men icke. Vinden piskar, slasket viner, snön myllrar. Jag gråter. 

När fröken Katarina Fahleson var sisodär en tolv år och bodde i Luleå så var det minus 45 ute. MINUS FYRTIOFEM. Alla skolor utom hennes hade stängt, så hon fick glatt traska till skolan i tio minuter med en halsduk virad om huvudet, eftersom att ingen buss klarade kylan. Jag skulle behövt minst tjugo halsdukar och en blindkäpp. 

Idag kom två nya stjärnor upp på himlen. De kallar sig Jesus Boys, har en attityd utan dess like och är en smula stelopererade till på köpet. 

Jesus Boys blir påkomna av paparazzifotografer att DRICKA ÖL.

 

Men deras manager/life guard/holy spirit Christina Swift dementerar självklart alla rykten.