De sjukaste drömmar i den lugnaste sömnen pt 2

Jaha, då var det dags igen. Dessa psykotiska känslokalla morddrömmar. (Obs! Sömnläge)

Denna natt var det inte Alice som var det ledsamma offret. Nej, jag hade blivit inbjuden till ett litet kalas med för mig okända människor och vi satt runt ett runt bord och drack rom & cola. Plötsligt bad en kille mig, med en ton ungefär som om jag kunde räcka honom saltet, att gå in i rummet intill och skjuta en sovande man. I rummet fanns många sovande människor.

Jag ryckte på axlarna och sa att tja, varför inte? Så jag gick in och siktade och sköt i hans huvud. Fyra till sköt jag, för jag tänkte att "de ska ju ändå dö snart". (Åldrarna var mellan 38-75) De andra sköt tre stycken.

Dagen efter vaknade (obs, fortfarande dröm) jag med en lätt besvärad/irriterad känsla i kroppen; "detta var väl kanske lite onödigt", och till och med jag vet att man inte kan skylla på en rom & cola för att ha ihjäl folk. Dessutom kom polisen och förhörde oss och ni må tro att det var svårt att bortförklara hur åtta människor i en liten lägenhet skulle kunna dött pang bom utan att vi resterande tre skulle haft det minsta med saken att göra. Kass på att ljuga som jag är så himlade jag med ögonen, visslade nervöst och sa att neeeej jaag vet ingenting och hörde ingenting jag lovar.

Mitt slag var självfallet förlorat och jag skulle träffat Ida efteråt, vilket med detta fängelsestraff fick dröja, och jag medgav för polisen att det visst var "rätt onödigt". Precis som i tidigare drömmar var han inte upprörd utan bara auktoritärt tillrättavisande: "Du förstår väl att det inte är snällt att döda åtta människor som sover, helt utan anledning?"

Tredje gången jag drömmer dessa "rätt onödigt att ha ihjäl någon"-drömmar. Vill man läsa de tidigare två drömmarna jag haft, så kan man läsa här. Underhållning i rysaranda.

Men jag lovar att jag i verkligheten inte är farlig att ha i varken möblerade rum eller folktäta korridorer.

--

De sjukaste drömmar i den lugnaste sömnen.

Det här med att berätta om sina nattliga drömmar kan vara fruktansvärt tråkigt, men kanske finns det någon vis drömtydare där ute i världen som kan tolka mig, alternativt ställa en diagnos.

Det började en gång för 1,5 år sedan då jag började drömma om en tant på mitt jobb. Min första dröm var ganska normal; vi gick på opera och jag bjöd henne på smörgåstårta med lax. I dröm två började det spåra ur en smula då jag drömde att jag var hennes mamma (vilket jag gjorde misstaget att berätta för henne, varpå hon trodde att jag var hennes mamma hela dagen). Hon var över 90 år och det borde logiskt sett varit hon som var min mamma. Eller mormor. Mormorsmor.

Sedan var det den där drömmen: Vi är på en promenad, en solig sommardag. Mycket trevligt. Sedan går vi förbi en brunn. Känner att jag är lite hungrig. Då tar jag henne i fötterna, doppar henne i brunnen och äter upp henne i tre tuggor. Hel. Gott.

Återvänder till äldreboendet och när de frågar efter henne så säger jag att jag blev lite hungrig så jag åt upp henne. Mina kollegor blir inte arga, de ser mer ut som ledsna hundar och säger att "men Niki, förstår du inte att vi kommer sakna henne nu?" och jo, då går det upp ett smärre ljus för mig och jag säger att det "kanske var lite onödigt" och att jag faktiskt hade kunnat äta något annat för hade jag vetat att folk skulle bli så ledsna så skulle jag självklart inte gjort det. Men att hon var god.

Vaknade, mindes drömmen och sa till Malin bredvid mig att herregud jag är ju helt sjuk. Denna APATI i drömmen; jag - kvinnan som vanligtvis drömmer om de mest simpla motgångar och vaknar av att jag störtgråter.

Och här för någon vecka sedan var det dags för nästa apati-dröm:

Väl förberedd plingar jag på Alice lägenhet. Jag är inte arg eller ledsen, bara lite förnurlig. Alice öppnar och då tar jag upp min kulspruta och skjuter henne åtta gånger i bröstet. Eller, det skulle bli precis åtta skott och det blir lite mer diffust och jag känner irritation (enda känslan i drömmen). Alice står bara och skrattar och säger att det kittlas; hon är lika svårdödad som i actionfilmerna. Avslutar den lilla aktionen med att spreja massa tårgas på henne och bära in henne till soffan för att hon ska dö ordentligt.

Inser att det kanske inte var så lagligt och ringer polisen och berättar lite suckande att jo, jag har dödat min bästa vän. En advokat kommer och försöker få mig att säga att det kanske inte riktigt var MENINGEN, och jag tänker efter men konstaterar att joo, förvisso var det hela ganska spontant men ändock välplanerat. Men att visst, såhär i efterhand kan man ju känna att det "kanske var lite onödigt". Tänker även att Emma nog kommer vara sur på mig nu, och det vill jag förstås inte. Får två års fängelse och grämer mig oerhört över att nu kommer jag säkert aldrig få några tjejer. Jag menar, vem skulle kunna lita på mig nu?

Vaknar av väckarklockan och fattar ingenting, totalpanik, tänker att jag kanske bara slagit ned Alice lite och grabbar mobilen för att skicka sms till henne. Sedan kom jag på att det var en dröm.

Tänkte att jag inte skulle säga något till Alice, men hur skulle jag kunna låta bli det?

Jag: Alice, jag hoppas att du tar det här på rätt sätt och förstår att jag inte vill döda dig på riktigt.

Alice: Nej, nej. Jag känner mig faktiskt ganska... hedrad.