Igår gjorde vi om en gammal halvmonoton monstertung dänga till en riktigt dansant sådan. Så dansant att vi spelade den i tre timmar. Det var så himla kul. Och bra! Nu bär det av.
Efter repet ville vi inte vara sämre än vi är, utan gick till Radisson hotells lounge och drack finöl. Det var den mest tjusiga vardagslyx jag varit med om på ytterst länge. Kolla bara:
I lördags var det avsked för Anna som nu är i New York och ska vara det i tre veckor. (Så himla fräckt, med både den ena och andra betydelsen. Hoppas hon saknar mig för jag saknar henne.) Efter ett kraftigt alkoholintag svängde vi rumpa och hatt på Feed the horse. Ganska tjusiga var vi dock, trots det allmänna tillståndet:
(foto: Hannah Sommar)
En annan som svängde sin rumpa, helt i onödan, var denna, på ett fik dagen efter. Röd, hårig. Jag och Anna klarade inte av det hela efter vår gårdag, och fick lämna stället. De andra runt bullade upp med väskor för att slippa se eländet. Hur kan man INTE märka detta? KÄNNA detta? Det kan ju ENBART bero på att man brukar strutta omkring med elefantstringkalsingar till vardags och kommit så långt in i den feelingen.
