Feed the horse

Igår spelade jag skivor på Feed the horse på Jazzhuset och det var så fruktansvärt roligt. Proppat dansgolv, alla var glada, jag var glad, alla mixar blev bra och stämningen var helt fantastisk. Tack.

foto: Mathilda Eberhard

foto: Mathilda Eberhard

Vill varna känsliga läsare för starka bilder

Mansion har kanske bytt namn, men vi håller det för oss själva än så länge. Man vet ju aldrig. Dock är det det första namnet vi alla gjort tumme upp till, någonsin. På en gång. Namnet är lite töntigt, lite gulligt, lite häftigt. Precis som vi.

Igår gjorde vi om en gammal halvmonoton monstertung dänga till en riktigt dansant sådan. Så dansant att vi spelade den i tre timmar. Det var så himla kul. Och bra! Nu bär det av.

Efter repet ville vi inte vara sämre än vi är, utan gick till Radisson hotells lounge och drack finöl. Det var den mest tjusiga vardagslyx jag varit med om på ytterst länge. Kolla bara:

I lördags var det avsked för Anna som nu är i New York och ska vara det i tre veckor. (Så himla fräckt, med både den ena och andra betydelsen. Hoppas hon saknar mig för jag saknar henne.) Efter ett kraftigt alkoholintag svängde vi rumpa och hatt på Feed the horse. Ganska tjusiga var vi dock, trots det allmänna tillståndet:

(foto: Hannah Sommar)

En annan som svängde sin rumpa, helt i onödan, var denna, på ett fik dagen efter. Röd, hårig. Jag och Anna klarade inte av det hela efter vår gårdag, och fick lämna stället. De andra runt bullade upp med väskor för att slippa se eländet. Hur kan man INTE märka detta? KÄNNA detta? Det kan ju ENBART bero på att man brukar strutta omkring med elefantstringkalsingar till vardags och kommit så långt in i den feelingen.