Ärlighet, småljugande och stora ord.

Det finns vissa saker vänner emellan som jag inte får grepp om. Jag vet inte ifall det handlar om någon typ av sociala koder som jag helt enkelt inte begriper, men jag ser inte meningen med det.

Fenomen 1. 
Någon vän (1) pratar med mig om en annan vän (2), att vän 2 har förändrats och att de inte har något utbyte alls med varandra längre, eller att den är kall/taskig/får en att känna sig illa till mods, att vän 1 inte tycker om vän 2 så mycket längre.
Men ackväl så skriver vän 1 diverse kärleksbedyranden till vän 2 på Facebook, att jag älskar dig och saknar dig och hit och dit.
För mig känns det som mellanstadiet utan dess like. Varför slösar man så enorma ord på någon man inte bryr sig speciellt mycket om? Vad får vän 1 ut av det, vad får vän 2 ut av det, vad i all världen är poängen? Jag vet inte, men jag skriver aldrig att jag saknar någon i brist på att ha något vettigare att skriva, utan när jag verkligen gör det.

Fenomen 2. 
Småljugandet.
Jag uppskattar uppriktighet så oerhört mycket. Är man bara ytliga bekanta spelar det här väl ingen roll, men om jag ringer en nära vän och den inte svarar för att den inte har tid -eller lust att prata föredrar jag att den säger just det, istället för att hitta på att mobilen var död/att denne inte såg att man ringde. ALLA låter bli att svara i telefonen ibland för att man inte orkar ta det just nu. Så varför småljuga om något sådant banalt?
Eller om man kommit överens med någon att man ska ses en kväll och personen sedan säger att den har massa plugg eller liknande, istället för att säga att man bara vill vara med sig själv ikväll/känner att vi umgåtts lite väl intensivt senaste tiden eller bara ville göra något helt annat. Jag är så godtrogen, och det är inga stora lögner, men just därför fattar jag inte varför man måste säga dem? När den lilla oskyldiga sanningen kommer fram får jag som en tagg i magen och tänker att: tror personen inte att jag pallar att ta den verkliga anledningen?
Följden blir bara att jag då börjar tro att personen småljuger hela tiden.

Är man en bra vän är man rak och ärlig. Om man t ex tycker att ens kompis beter sig som ett jävla svin i en kärleksrelation; säg det då, istället för att vrida och vända på det hela till att det kanske är okej. Alla är as ibland och när jag varit det har jag varit så inne i min egen egoistiska bubbla att jag inte fattat någonting. Då behöver man folk som slår rycker en i håret och säger att du får du fan börja använda förnuftet.
Folk blir bättre på det med åren har jag märkt. Det uppskattar jag mycket.