Till att börja med var jag kär i Aladdin. När jag såg Aladdinfilmen skrek jag "NEEEEEEJ" över hela biosalongen då han och Jasmin kysste varandra i slutet. Efter detta traumatiska öde: att Aladdin redan var fast i tvåsamheten och icke hade plats för mig, så kom jag på att jag inte var kär i vilken Aladdin som helst, utan i MIN Aladdin. Som bara jag kunde se. Jag minns att Tove också sade sig ha en Aladdin men jag förklarade myndigt för henne - var trots allt ett år äldre - att hon fick ha en Aladdin men då fick han ha rött hår och inte svart, för svart hår var upptaget. (Idag hade jag lätt paxat den rödhårige Aladdin.) Tove accepterade erbjudandet en smula buttert.
Vad jag inte tror att jag framförde till Tove var min Aladdins främsta aktiviteter. När pappa hittade på godnattsagor åt mig, som jag själv fick styra över, så ville jag mest att han skulle gråta och kräkas hela tiden.
Tydliga sadistiska drag. Alternativt tidig vårdinstinkt. Men jag vill (inte) minnas att jag var gravt skadeglad. Och kär. Varje gång han grät/spydde/kissade på sig eller något annat charmant så skrattade jag elakt. Ack, den kärleken.
Sedan kommer vi till det lite mer makabra. Tidsordningen på detta låter jag vara osagt, och jag hoppas för allt i världen att jag var mycket, mycket ung.
Detta minns jag: Jag, mor och far är på en auktion i Tierp. Någonstans bland alla prylar finns ett gammalt rådjurshuvud - ni vet en sådan på en tavla - som jag bara MÅSTE ha. Det var lång tid tills att det skulle auktioneras ut, men jag tjatade och tjatade tills mina föräldrar gav med sig. Till min enorma lycka lyckades mina föräldrar ropa in det gamla huvudet för femtio kronor, som jag minns det.
Det jag inte minns är att det handlade om kärlek. Jag var KÄR i råddjurshuvudet. Jag gick omkring med det. Gungade på min gunga med det. Ville även sova med det, avslöjade min mor. (Snälla, snälla, säg att jag inte gjorde det). Ville gifta mig med det. Döpte det kreativt till Bambi.
Ett ungt och tydligt romantiskt sinnelag.
Där kan vi snacka queer.
Idag tänder jag inte på råddjur, varken döda, levande eller som i detta fall - uppstoppade. Eller Aladdins. Det känns skönt. Att man kommit någonstans i livet. Då får en ju vara glad att man bara blev lesbian. Kunde varit betydligt mer komplicerat, speciellt i officiella sammanhang.
--
Jag har dissat Anna Ternheim (trots att hon har den identiska lägenheten bredvid min exakt där jag befinner mig nu) i alla tider, efter To be gone där hon uttryckte den värsta engelska jag någonsin hört. Så även i Shoreline och Follow you tonight (som jag ändå gillar en del, mest för att jag kan spela den.)
Men jag är ju aldrig den som är den. Allt är svart eller vitt för mig, särskilt i musikväg, men närhelst kan det slå om. Lyssnade på Leaving on a mayday-skivan igår och kvinnan har ju faktiskt lärt sig lite uttal! Eller så har jag vant mig. Nåväl. Losing you, vilken jävla dänga. Skitbra arr, och lite otippat, och sången är så fin med alla upprepningar i refrängen. Ställer mig en smula skeptisk till de tusen kg reverb de lagt på en-oktav-upp-stämman i refrängen, men det är en pyttepettitess.
När jag hör den vill jag stå i ett publikhav, i kvav sol med ett lätt regn, en öl i handen och bara dansa. Lyssna och njut. Videon vet jag inget om men lyssna:
--
En sista sak som var lite kul:
Gick vid Gullmarsplan och hittade en superfin nektarin utanför en papperskorg. Tog glatt upp den och stoppade den i min påse, då jag kände en äcklad blick som kom från höger. Det var från en kvinna på en uteservering som verkade ytterst bekant. Kom på att jag jobbat med henne i två år på Årsta sjukhem! Gick rykten om henne att hon alltid var packad på jobbet; det vet jag inget om men att hon var en av de bittraste kärringarna jag någonsin jobbat med som sa sig hata överhälften av de boende, det vet jag. Kanske hade hon blivit gladare och snällare om hon plockade upp lite fina nektariner från gatan ibland. Billigt och gott. Bara att skölja av.
Godkväll, nu ska jag och Hannah fira denna kvava kväll med jordgubbar, sushi och öl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar