Det var en gång en Jag och en Anna som hade bestämt sig för att baka småkakor. Den stora huvuduppgiften var att baka Drömmar.
Vi möttes upp i Annas minikollektiv vid Chalmers och åt lunch. Jag åt en äppelkaka och Anna åt sina sedvanliga "aldrig-mer-sällan-än-tre-gånger-i-veckan"-fiskbullar. Jag gillade fiskbullar som barn, men kunde inte minnas smaken riktigt.
För oinsatta så kan jag berätta, efter lusläsning, att fiskbullar är en sammansättning av slaggrester från massor av fiskar - t ex sej, kummel och torsk - från flertalet av sjöar och hav från hela världen. (Just denna sort var därtill i någon räkhummer-sås; ännu mer exotisk!) Helt enkelt en mångfaldsrätt med smått motbjudande touch.
Försökte mig dock på denna delikatess, som Anna så innerligt och varmt förespråkar:
Försökte mig dock på denna delikatess, som Anna så innerligt och varmt förespråkar:
När jag kalasat färdigt såg tallriken ut på följande vänster:
Efter denna brakmåltid gick vi till affären för att köpa den viktigaste ingrediensen i Drömmar; nämligen bockhornsalt. Det stod på baksidan att den skulle lukta ganska starkt, vilket vi kommenterade men glömde bort lika fort.
Det skulle vi aldrig glömma igen.
Det började mycket dåligt med att vi smälte smöret istället för att låta bli, och vispade därefter socker och smält smör för glatta livet utan att det blev minsta poröst. Men vi lyckades iallafall forma degen till små drömlika klumpar, som vi med glädje placerade ut på bakplåten.
Efter att de varit inne i ugnen i några minuter började det stinka. Det luktade så fruktansvärt illa, men vi kunde inte helt placera det. Tänkte först att det var oljan i kakorna som var dålig, men kom sedan på att det luktade bränd elektricitet och att det nog var elvispen jag i detta nu stod och använde till nästa kakbaksats! Vi kunde ju brinna upp!
Stängde av och Anna kutade modigt till diskhon för att slänga i denna farliga kloss däri och jag skrek neeeeeeej inte däääääär, varpå Anna slängde vispen på golvet. Såhär såg det ut:
Vi trodde att vi var i säkerhet, men stanken växte och vi tvingades tillslut inse att det var Drömmarna som stank åt helvete. Vi såg ingen annan utväg än att göra något åt saken... (se film nedan)
Vi lyckades bättre med de andra kakorna. Det blev några slags kakflarn med daimchoklad, och de smakade ljuvligt. Vi handlade mat och ädelost och sedan ville Anna göra en film om mig i Berman-stuk. Bedöm resultet:
Efter matkoma, hyrfilm (på riktigt), sockerdöden och ett avsnitt Ensam mamma söker så föll vi i sömn. Jag vet inte vad Anna drömde, men jag drömde om maskar i köttbullar och att jag spelade på Alice nya gitarr (som hon lämnade tillbaka idag.) Såhär ser den ut, med tillhörande Spralice:
När vi vaknade ville vi ta en daimkaka på balkongen. Vi blev djupt förvånade då de var försvunna. Kanske ännu mer förvånade att även de skitäckliga drömmarna var borta. Vi förhörde huset och ingen hade ätit upp dem i sömnen, så det måste varit (numera döende) fåglar. Kvar på marken låg bara ett par bakplåtspapper. Dramatiskt.
SLUT.
--
Just det.
Om man istället vill vara lite gammaldags och försöka ragga på oss irl så finns
Anna:
* i ölsäljarposition på café Berlin på Vasagatan varje torsdag
* i stockholm i helgen
* på besök i malmö inom en snar framtid
Jag:
* i musiklevererarposition på klubb Rip på fredag (stars & bars-källaren)
* sittandes på Caféva på Haga nygata alltför ofta
* på åter/besök i stockholm & malmö inom en snar framtid
5 kommentarer:
fasen, det här kallar jag BLOGG (i positiv bemärkelse)! :D
Om jag hade varit lång och rödhårig... ;)
P:
räcker med mindre kort!
Reb:
tack!!
Åh Niki, jag saknar dig! GUD VAD JAG SAKNAR DIG!
(ja, videoklippet Bergman_brud88 var en stor bidragande orsak till min blödighet)
Hannah, fina kvinna. snart kommer jag till stockholm! om gud och fan vill.
Skicka en kommentar