Sagan om mitt öronvax.

Nu får jag äntligen ta ned Hannahs lappar i hela lägenheten där det står "GÅ TILL VÅRDCENTRALEN" för idag har jag kollat upp både mage och öron. Imorse vaknade jag och hörde i vanlig ordning ingenting. Så jag försökte spola öronen på egen hand med sådan där öronvätska. Det gick åt helvete. Det blev mycket värre. Locket för örat brukar släppa efter några timmar, men nu hörde jag verkligen ingenting vilket ledde till en grav frustration och jag betedde mig som den här snubben ungefär:

Och för oerfarna; att slå sig själv i huvudet, på örat, prata (skrika) med sig själv och slänga sina hörlurar överallt hjälper icke den öronvaxade något vidare.

Så jag traskade till vårcentralen och efter lång tid av suckande, stönande, tittande på klockan och otåligt viftande på höger fot så fick jag träffa en sköterska + två unga praktikanter. Sköterskan spanade i mina öron, ojojojade sig och frågade ifall det var okej att praktikanterna tog sig en titt i mina öron. "Enjoy!" sa jag och så fick de beundra det som sköterskan kallade "den tjocka bruna massan" och de verkade båda imponerade över min rikliga vaxproduktion.

Spolning ska ske på måndag, mitt vax var nämligen för hårt för att få ur nu. Så jag hör fortfarande ingenting. Känner mig inte ens som en vanlig tant, jag känner mig som en 200 år gammal tant.

Hon passade på att klämma lite på min mage, konstaterade magkatarr och jag fick tabletter utskrivna. Gött. Får jag bli hel nu? Skönt att kunna utesluta magsår och magcancer och rumpkameror, iallafall så här långt. Gud hörde nog Hannahs peppande sms som jag fick precis innan jag gick in: "Jag hoppas för allt i världen att du inte får en kamera i rumpan. Skulle vara ett tråkigt sätt att avsluta avhållsamheten på".

(Hannah, i love you!)

Ikväll ska jag på Galagofest. Får lära mig teckenspråk maratonfort.