Fick låna en bok av en av mina tanter som var skriven 1976. Den heter "Så blev mitt liv", är skriven av Lars Ulvenstam och är en intervjubok med pensionärer som vuxit upp i början av 1900-talet i arbetarklass. Först då jag läste den insåg jag hur extremt mycket socialisterna gjort för Sverige. Ett utdrag:
Hugo Lindberg, 71, Sågverksarbetare:
"Även om det var illa ekonomiskt förr fanns det en närhet mellan människor som jag tycker inte finns nu. Det har gått fel på något sätt, jag vet inte hur jag ska förklara mig. Arbetarklassens ungdomar går till högre studier och blir bankmän och lärare och allt vad de nu kan bli, och så blir de påverkade av den borgerliga livsstilen och börjar läsa borgerliga tidningar och röstar på något borgerligt parti "för de höga skatternas skull".
Nu vågar vi inte nämna socialism i en valrörelse en gång. Har det inte gått snett då så säg? Visst har vi fått det bättre materiellt, det är klart, men den riktiga socialismen, menar jag, där allt vinstbegär är utplånat och alla tillgångar är gemensamma, nej, dit kommer vi aldrig. Jag känner mig vemodig och bitter, det är så säkert. "
Tur för honom att han förmodligen inte lever nu.
Finns SD på riktigt är min fråga? Är de inte ett skämt? Jag fattar inte?
Det är alltså dessa "politiker" vi vill se i Riksdagen. Heja!
---
Vill referera till ett inlägg i Toves blogg, där hon beskriver socialismens betydelse för hennes familj och ett enkelt exempel på de sjuka prioriteringar och ickejämställdheten som finns här. Allt kommer bara bli värre.
Hade de röda fått majoritet, F! fått mandat och SD inte kommit in hade jag varit lycklig idag. Sanslöst glad. Det är helt tvärtom. Det är en mardröm. Jag är ledsen. Jag hatar Sverige. Sverigeflaggorna som vajar vid min station är ett hån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar