Skitpisskitpisskit.

Det finns en gräns för allt. Snart tappar jag mitt sken jag håller uppe. Slutar svälja allt. Försökte bryta sönder min mobil nyss tills jag insåg att det var en dålig idé, efter skrämmande lång tid. Jag brukar inte vara misstänksam eller svartsjuk men nu är det bara som att en bomb faller över mig och genom mig. Oftast brukar det då stämma, men jag har självklart ingen aning. Vilket det inte är meningen att jag ska heller. Jag förstår inte hur många tårar som kan finnas i en kropp, ungefär lika mycket som mängden mens skulle jag tro. Mycket, alltså.