Amfetamin, pojkvänner och Alice.

Vaknade mitt i natten av frossa och halsbränna och fick ringa och sjukanmäla mig. Har känt mig svimfärdig och frossig hela dagen, men är fortfarande utan feber. Viktigast är att jag blir frisk tills på lördag, måste utnyttja min enda lediga helhelg på kommande fem, sex veckor.

Tog en sväng förbi apoteket idag, där en av mina homies - en alkis alltså - började prata med mig. Han frågade om jag mådde bra, och jag sa att jag var sjuk. Han frågade om någon ställt en diagnos på mig, och när jag sa nej erbjöd han sig att göra det helt gratis. Det tackar en ju inte nej till.

Jag spärrade upp ögonen och han granskade mig koncenterat och konstaterade med eftertryck att jag skulle bli frisk om jag skaffade mig en pojkvän, det skulle göra underverk för förkylningen. Men!, poängterade han, det fick inte vara vilken pojkvän som helst, utan det skulle vara en riktigt bra kille som jag var kär i. Jag sa att det nog skulle bli lite svårt och att det inte var lite han begärde, men han sa att jag skulle använda internet så skulle allt lösa sig.

Han: Vad gör du vid vitaminhyllan då?

Jag: Jag tittar efter något mot vinterdepression.

Han: Amfetamin. (här hoppar två morsor med barnvagnar förfärat tjugo meter upp i luften, ca.) Amfetamin ska du ha, det är det enda som hjälper. Amfetamin och en pojkvän, sedan kommer du bli lycklig.

Jag tackade och bockade, och sa att jag skulle kämpa mitt yttersta för att ro dessa tu i hamn.

Alice vann ju för övrigt GP Scen (har aldrig varit så stolt över någon i hela mitt liv, kunde knappt andas. Hon är fantastisk, min bästaste Sprallan-Sué.) och morgonen därpå var hon på förstasidan på GPs kulturdel. Jag är lite känslig sådär på morgonkvisten, så det rann en liten tår och jag visade alla mina tanter som blev lika glada som jag. Om ni är morgonpigga så är hon på Mix Megapol (gbg) imorgon kl halv åtta. (Min radio får dessvärre inte in den kanalen..)

Här är hennes framträdande och intervju från finalen, och hon var verkligen den enda som lyckades svara bra på den där jävla trästockens korkade frågor, och dessutom charma alla. Alltså, hur tänker man när man frågar saker som "hur känns det?" och "hur skriver man en bra låt?" Man tänker inte, man är en jävla idiot.

Nog med svordomar, här är hon, och Ck på elpiano. Lyssna, titta och njut:

Snygga, begåvade, underbara brudar. Plus ett litet personligt karnevaltåg i bakgrunden.
Emma och Alice.
Juni och Lova.
Way Out West! Håkan!
La Roux. Hennes röst är nasal och hennes mellansnack var sannerligen pinsamt, men hon är så fruktansvärt snygg så att ALLT är förlåtet. Ett himla röj var det också.
Världens underbaraste M.I.A i publiken.
Håkan-avslutningen. Han är verkligen sveriges bästa och mest välförtjänta musiker. Vacker som en dag, därtill.

Godnattsaga, samt treårsnostalgi.

Linnea frågade mig om det var långt till Lindholmen, och min spontana tanke var att det var fruktansvärt långt. Då slog det mig varför.
Det hela tar sin början i Göteborg för tre år sedan. Jag hade farit dit (från Stockholm) och hem till Alice för att gå på Way out west, den allra första. Enda kruxet var att vi inte hade några biljetter, och att de var slutsålda. Tillslut fick vi tag i en man som ville sälja sina till oss, och vi for glada i hågen dit för att hämta dem. Det var ingen lätt resa. Vi åkte pendeltåg (första gången jag fick uppleva att det finns pendeltåg i Gbg också, som är ÄNNU vidrigare än de i huvudstaden).

Väl på plats försökte vi lokalisera oss i ett halvt liv, och då vi ringde för att be om en mer specifik förklaring så sa han att han sålt biljetterna. Den totala besvikelsen ser ni här nedan, och ja, det är jag:

Ingen rök utan eld, inget nederlag utan hämnd. Detta sms författade vi till mannen, och jag tror fan vi skrattade hela veckan åt det. (Vi fick inget svar.)
Alla kvinnor vet att hjärtesorg bäst löses med shopping, så jag och Alice stormade in i närmsta matbutik och shoppade henne två grötskålar. (Råkar veta att de än idag fyller sin funktion.)

Även Lo och Azar anlände till Alice lägenhet på Berzeliigatan. På något vänster, som jag inte minns, kom vi alla över varsin WoW-biljett och glada i hågen skulle vi bege oss mot Slottskogen. Lite för glada var vi dessvärre. Jag och Azar hoppade nämligen så kraftigt att hissen stannade och i högsommarens hetta, precis vid fönstret, fick vi vänta in reparatör i tjugo minuter:

Efter en härlig dag begav vi oss hemåt igen. Alice (s mor) bodde mycket tjusigt, men avsaknaden av trappor var ett jobbigt faktum då hissen stannat igen. Denna gång fick vi vänta flera timmar.
Denna tristess bryter man lättast av genom att umgås med postiva människor:

Slutet gott, allting gott. Jag menar, hur snygg är inte Bianca i CocoRosie? You tell me.
Även Jullan anslöt sig till gänget, och kolla vad gulliga de är. (Var.)
Snipp snapp snut, då var denna saga slut!

(Ps. Rötmånaden är illa. Mitt knäckebröd har möglat. Det ska vara en fysisk omöjlighet, anser jag. Allt jag äger nu är blåmögelost och honung. Grattis till mig!)