onsdag 4 maj 2011

Att inte längre vara oäkting.

I lördags klockan nio på morgonen ringde min far och talade med en mycket allvarlig och dyster ton. Han sa att han var tvungen att berätta en sak, men inte i telefon, och att han ville att jag och min syster Charlotte skulle möta honom kl 14. Halv tre skulle han möta upp en vän, så det var tvunget att vara innan dess. Jag frågade om han mådde bra, och han sa att det inte var någon fara, men när vi lade på var jag ytterst orolig. Spekulerade bland annat kring följande:
* Är farmor död? Eller har fått en stroke?
* Har pappa fått ett nytt jobb och ska flytta utomlands?
* Har pappa blivit bög? (Kopplade detta till att han skulle träffa en "vän" halv tre, och tänkte då på farmor som kallat Ida för min "goda vän")
* Var han inte vår riktiga pappa? (Avfärdade detta när jag tänkte på min knakande kropp)
Tack och lov skulle jag och Ida äta frukost med min syster den morgonen och vi kunde bolla vidare. Charlotte hade också tänkt farmor -och jobbpunkten (dock inte bögpunkten) men sa sedan att "eller så passar de på och gifter sig medan vi båda är i stan" men jag sa att neej, tänk om vi inte hade kunnat komma då, och dessutom så är pappa lika dålig på att ljuga som jag. Men ju mer jag tänkte på det desto troligare blev det, jag är därtill sjukt lättlurad och visst hade pappas förklaring till att han inte kunnat äta frukost med oss just denna morgon varit ytterst lam: "ibland går det inte ihop bara."
Och angående hans vän han skulle träffa halv tre hade han dagen innan sagt var en kollega, att vara på jobbet en lördag och att hans jobb därtill är Stadshuset...

Jag, Charlotte och lilla Marcel promenerade i ett par timmar och visste ändå inte vad vi skulle ha för känsla i kroppen. Var det något ledset eller kul? Men klockan två kom min mor och far gåendes i fina kläder (jag var smutsig, rufsig, bakfull) och halv tre var det dags för vigsel. Här kan ni se den, med en ytterst dyslektisk vigselförrättare. Varsågoda, 51 sek långt.

Därefter drack vi äkta champange på pappas kontor ur tre plastglas och ett vanligt dricksglas. Därefter gav jag mig berusad ut på shoppingrunda med Hannah. Men mer om det senare.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Kära lilla Äkte, det heter champagne! Har jag icke bibringat dig någon som helst uppfostran?

Fru Mor

Niki Yrla sa...

Nu får jag omvärdera hela min barndom. Tror dock kanske att allt kommer att kännas smidigare nu när ni gift er, att jag kan lägga tid på rättstavning eftersom jag äntligen kan tillåta mig själv att känna en sann tillhörighet. Men för den ultimata känslans skull borde ni nog göra om det kyrkligt.