* Tappade bort min nyckel imorse, för tredje gången på ett halvt dygn.
* Bussen (som skulle gå tjugo över sex på morgonen) var inställd, så jag blev en kvart sen.
* Tappade bort jobbnyckeln.
* Tappade bort jobblarmet (det är enormt, hur lyckas jag?)
* Trodde att min mens var slut, vilket resulterade i att jag blödde igenom mina ljusblå shorts på gymmet. Gött att jag inte märkte det förrän jag bytte om, struttade glatt omkring med blodig bak i 1,5 h.
Är så himla trött.
Dessutom blev det en jobbig kommautellerinte-grej på jobbet. Jobbade med en skittrevlig tjej som är dotter till hon jag vikarierar för. Vi stod i matsalen och serverade frukost då hon berättade om sin kille, och frågade mig ifall jag hade pojkvän.
jag: Nej, det har jag inte.
hon: Vill du ha pojkvän?
jag: ............Nej. Det vill jag inte....
hon: Nä, jag förstår dig. Det finns ju väldigt mycket mer i livet man vill göra innan man stadgar sig med man och barn.
jag: mm....
Där ville jag inte säga något eftersom att tanterna var runt, men det blev skitjobbig resten av dagen då hon frågade mig om tidigare relationer och bla bla, då kändes det liksom försent. Så jag satt och aktade mig hejvilt för att säga "hon" och sa istället "personen" lite här och var och det var jävligt jobbigt.
Trodde jag var förbi sådant här. Det är världens mest naturliga och självklara grej för mig, så varför ska det vara så svårt? Alla kollegor jag någonsin haft inom vården snackar känslor och relationer hela tiden, ska jag bara sitta tyst då? På mitt förra jobb kunde jag vara hur öppen som helst, det gjordes ingen grej av det alls. Här har jag bara vågat komma ut för Martina och det tog ett himla tag och jag kallsvettades då jag först sa ett "hon".
Tror att det är för att man blivit inpräntad att inte "skylta med det". Jag borde skylta med det som fan, inte för tanterna men inför mina kollegor. Det är deras problem om de inte kan ta det, men förmodligen så kan de det.
Ensam är inte så stark alla dagar på jobbet.
3 kommentarer:
Åh nej sånt där är sådär kul. Kanske ingen tröst, men förhoppningsvis en push kan vara att hela mitt extremt homofoba jobb (via en pratglad kollega) visste om att jag var ihop med en tjej (när vi var ihop). Och de brydde sig inte. De tycker visserligen fortfarande inte om homosexuella men kunde faktiskt tom prata om mig och henne. Fast nu kom jag på att jag är ett dåligt exempel i alla andra sammanhang eftersom jag sällan outar mig alls. Som något alls ska väl tilläggas. Du kanske successivt kan lägga in mer och hbtq relaterade ord och händelser, så slipper du EN STOR outning...
Grejen är att jag tror verkligen att det är mitt fel i denna sits. På mitt första jobb var folk ganska homofoba, på mitt andra var folk definitivt inte homofoba och här tror jag att det är så himla lugnt egentligen, men det är bara det där att det ofta kommer någon typ av reaktion och ibland orkar man inte det.
Jag behöver sällan outa mig i andra situationer, det brukar komma naturligt. Men just om någon säger så konkret och könsriktat "har du kille?" så finns det inget utrymme att komma ut. ska man då säga "nej, jag är flata, fast å andra sidan har jag inte tjej heller"?
(Misstänker att jag kommer att komma ut då vi har fika och ser på tv någongång, har en tendens att kommentera snygga tjejer då..)
Nej ja vet, en vill ju att det ska komma ganska naturligt ändå. typ. precis så var det i mitt fall; en kollega (F) frågade:
F -Har du pojkvän?
Jag -Nej.
F -Har du flickvän då, fniss fniss fniss,?
Jag -Ja faktiskt!
F -Är det sant? På riktigt? Fniss fniss fniss...
Någon månad senare insåg jag att hela jobbet visste om det, tom vem jag var ihop med.
Jag tänker att folk i allmänhet bryr sig mindre när det gäller folk de känner (till).
Hehe tv-alternativet låter lagom avancerat och bra iof!
Skicka en kommentar