Om nätterna vrålar barnet. VRÅLAR. I rummet ovanför mitt. Det vrålar så att jag vaknar. Inte bara om nätterna förvisso, det vrålar även mornar och kvällar. Då kan man ju genast fråga sig; varför håller barnet bara till på sitt rum? Är det inlåst?
När man försöker få lugna, fina stunder i vardagsrummet skriker de. Bråkar så att de står härliga till. Man får magknip. De har fantastisk lungkapacitet, det ska de ha beröm för. Jag menar, hela familjen lyckas överrösta mig och mina vänner i lägenheten under.
Sedan har vi ju de på våning 7. Enough said. Undrar verkligen vad de bygger, och vad de byggt dygnet runt i alla dessa år. Lönngångar? Nej, mina grannar kommer jag inte att sakna.
Tacka vet jag grannarna vägg i vägg som gillar Nationalteatern.
Mina förra grannar låg hela tiden, så det var inte mycket bättre det. Värst var när de över och de vägg i vägg låg SAMTIDIGT. Och jag lovar, det hände. Hon på övervåningen lät som en parodi på en omättligt sexuellt frusterad lågstadielärare. Oerhört obehagligt.
Har haft lite otur med grannar. Men min nya lägga ska tydligen vara knäpptyst från allt vad grannar heter, och inte lyhört alls. Befrielse! För både mig och mina grannar.
...
En liten mathistoria. Inte mycket som hänt! Lika blond, samma hand, samma koncentration:
Hemma i Brunnsbo, några veckor sedan. Foto: Elona.
Italiensk glass vid Nytorget, 1 år sedan. Foto: Malin.
På balkongen vid Globen. Lite mindre än ett år sedan. Foto: Sannah
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar