I söndags såg jag och Sannah (Kvist) Changeling och jag låg i hennes knä och hyperventilerade och fällde några tårar (första gången, när jag ser på film!) när Mamma Angelinas psykbästis fick elchocker i huvudet och allt vad det var. Skyllde det hela på att det faktiskt är baserat på en sann historia. Men ändå. Detta hade aldrig hänt för ett år sedan.
Jag har aldrig varit en gråtmänniska. De gånger jag gråter har alltid varit när jag skrattar (då sprutar tårarna åt alla håll) och när jag dricker kolsyra. Annars brukar jag gråta ungefär 1 gång vartannat år, och ingen av mina vänner har tidigare sett mig gråta. Inte ens Gab som bodde med mig två år (förutom en gång när jag var svinfull och skitarg på henne, då blev hon så chockad att hon började gråta hysteriskt och vi fick lov att kliva av nattbussen vi satt på) Senaste året har jag tagit igen det med råge. Jag har sprutat tårar och hulkat ibland:
* när någon (tvilling) använder ett speciellt, seriöst tonläge
* när jag inte hittar något jag letar efter
* när jag blir missförstådd
* av stress,
* av depression, då jag inte lyckas ta mig upp ur sängen
* när jag saknar mina vänner
* när min musikbalans sviktar
* när jag har sex (har hänt tre, fyra gånger iallafall, minst)
* eller som idag när jag fick en ny faktura på min ipod där det står att jag måste betala 700 spänn i jävla förseningsavgift (De skickade mig inte fakturan förrän ett par dagar innan den skulle vara betalad. Jag var inte ens hemma!). (Okej, jag grät inte, men jag blev tårögd).
Imorgon ska jag rustas upp med klänning och vårattribut, för då är det dags för säsongens vårfika. Blir lite som regndans. Man dansar när det är sol för att det ska regna. Man fikar i vårkläder, demonstrativt, utomhus i snöstorm så det blir vår.
Vad gör man inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar